Sanningen bakom mina dagar i min säng ensam hemma.
Orkar inte visa mig bland folk orkar inte möta folk och prata med dom vill inte träffa någon. Allt i mitt liv suger just nu, har ingen lust att snacka med någon egentligen utom mina närmaste knappt de, lägger ett skal på ytan för att kämpa vidare men jag känner mig så jävla skitig och äcklig, har ingen som helst anledning till att göra de men jag gör de i alla fall. Orkar inte med skolan allt suger där också, att jag går på kryckor gör de inte bättre. Varför jag har hamnat i en sån här sits är enkel, de är ju inte första gången för nästan 2 år sen bröt jagh ihop totalt och ville bara dö men jag ger inte upp så lätt. Min träning är en stor del av den hela anledningen, känner mig äcklig när jag inte får träna (menar inte att de är fel att inte träna). Men de är hur jag känner mig, att jag nästan precis hade fått börja träna igen sen hoppar jag på kryckor. Ni får tycka de är hur töntigt ni vill i don't give a fuck.
En av dom andra anledningarna är att jag går och sänker mig själv för att jag inte kan få han, de jag har försökt att nå i snart 2 år, de gör så jävla ont.
Jag vet att allt blir bättre, jag lyssnar på er när ni säger att jag är värd någon bättre, men jag bryr mig inte hur mycket jag är värd, för de är bara han jag vill ha.
Tänker inte gå in på något djupgående eftersom detta är personligt och mitt egna delar inte med mig av de till någon.
De kommer bli bra snart, har bara en dålig svacka som alla andra, men att komma bort från skåne några dagar skulle varit skönt, få se hur de blir. Tänker i alla fall gömma mig i min säng ett tag till.